ostby.cecilie@gmail.com

Hon måste dö

Jag bara vet att hon måste dö. Hon sitter där i sin stora våning och jag går runt, runt henne så att dammet yr och verkar inte få in den rätta stöten, den rätta känslan eller anledningen. Men måste hon verkligen dö då? Ja, det måste hon! Det finns inget annat val! Hon sitter där så godtrogen och tror att jag vill henne väl på alla sätt. Det kanske är något med hennes blick som hindrar mig. Hennes enfald att världen är till för henne. Hon har ju fel och konsekvensen av hennes slutsats är att hon inte kan få leva. Så är det förstås för alla. Vi kommer alla att dö en dag. Men måste det vara just du som dödar henne? Kan du inte bara låta tiden göra jobbet? Nej, det vore att undvika det oundvikliga. Det är bara det att jag inte vet hur det ska gå till. Och egentligen är det väl så att jag inte törs. Men det är bara det att om jag inte dödar henne, kommer hon att döda...

I startgroparna på ny novell

Har just påbörjat den påfrestande uppstarten med en ny novell. Denna gång handlar det om dödssynden Girighet! Jag har ju huvudpersonen klar för mig och har en mängd möjliga scener som skulle kunna gestalta detta. Svårigheten är att välja! En ram eller bakgrund till det som ska berättas. Det är så lätt att hamna i tankar om otillräcklighet och att vilja leva upp till förväntningar och helst överträffa dem. Pratade med en journalistkollega och tillika konstnär om det. Han berättade att han blivit tillfrågad om att göra en utställning. Nu drabbas han av prestationsångest och vill så gärna bevisa att de valt rätt. ”Men vet du, jag tror inte du behöver bevisa något. Du är vald för att du redan har gjort det!” svarade jag. Så nu kanske det är dags att jag också säger det till mig...

Äntligen färdig!

Jag har skrivit och skrivit om. Fyra berättelser om högmod har det blivit och jag har skrivit om dem minst fyra gånger var också. Det blir ganska mycket högmod på en månad. Men igår skickade jag till slut en version jag blev nöjd med. Märkvärdigt nog så var den också enklast att skriva. Det var som att alla pusselbitar föll på plats och det fanns en historia där som skulle vaskas fram på något sätt. Visst har jag varit nöjd med de andra historierna också, men två av dem har ännu inte fått något slut. Kanske hör de hemma i en helt annan historia. Om jag ska rannsaka mig själv lite grann, så var det faktiskt tonen och sättet som historien berättades på som var det förlösande. Tidigare upplevde jag att jag kämpade och strävade mot något som ändå inte blev till. Med den lösning som det till slut blev, så kändes historien mer trovärdig, även om den kanske inte alls är det. Den fick finnas i sitt rätta sammanhang. Jag har en förkärlek för berättelser som inte riktigt är vad de verkar vara från början. Jag tycker om att läsa såna historier och jag tycker också om att skriva dem. I det här fallet hoppas jag på att det blir en överraskning på slutet. Det får du se själv när antologin om högmod kommer i december på Ariton Förlag. En skön avslutning på ett skrivprojekt tycker jag är att städa. Till skillnad från andra författare jag har läst om, så varken städar eller tvättar jag när jag är uppe i skrivandet. Ärligt talat är det knappt att jag...