ostby.cecilie@gmail.com

Skrivblockering

Tidpunkten för lämning av avundsnovellen närmar sig snabbt. Jag har börjat skriva en stomme, men det är som att den inte riktigt vill ta fart. Jag känner mig fastlåst, inlåst och vill bara fly ifrån den här novellen. Avund tycker jag är en av de värsta dödssynderna. Avund är fult! Jag passar mig noga för att hamna i avundsdiket själv. När andra får framgång vill jag lyckönska och känner jag minsta missunnsamhet vill jag hellre fundera över vad det är som saknas i mitt liv som gör att jag känner så, istället för att agera ut min avund. I grunden tycker jag avund är en känsla som är som en vägvisare vilken riktning jag borde utforska mer i livet. Så på sätt och vis är den positiv. Det är när avunden börjar äta sig in i sinnet och fokuset hamnar på alla andra istället för mig själv som det blir galet. Det är då jag missar mina egna möjligheter för att jag så till den grad stirrar mig blind på det andra har. Lösningen på min låsning skulle kunna vara att skriva en helt annan historia än den jag bestämde från början. Men jag tycker att idén är för bra för det. Men kanske ska jag ändå prova ett annat perspektiv? Såg Babel igår på SVT Play om skrivkramp (förresten heter det skrivblockering när man syftar till det ångestliknande tillstånd som infinner sig när man inte kan få ur sig en enda textrad). Deckarförfattaren Kristina Ohlsson förstår inte ens vad begreppet betyder. Hon har alltid något att skriva när hon sätter sig vid datorn. Driven av lust. Eller beslutsamhet. DET är...

Insnöad

Jag har någon form av maniskt sinnelag som gör att jag helt och fullt kan snöa in på en sak och sen hålla fast vid det under en lång tid. Förut köpte jag massor med tidningar. Det var inredningstidningar och magasin av olika slag. När jag höll på med min inredningstidningsmani kunde jag köpa flera tidningar i veckan och sedan febrilt gå igenom hela tidningen, notera alla bilder och bläddra igenom alla tidigare tidningar också som en slags ritual. Sen en dag var det som att jag hade inrett färdigt. Det fanns inte mer att utforska. Jag hade hittat min stil och jag hade mer än tillräckligt av alla möbler och accessoarer som behövdes för att ”skapa stilen”.  Efter det har jag inte köpt en enda inredningstidning. Det skulle mycket till att jag skulle köpa en inredningstidning alls. Om den inte skulle handla om någon person som jag för tillfället utforskar. För jag samlar inte bara på tidningar och saker, utan kan också bli uppslukad av människor. Ett tag läste och såg jag allt jag kunde komma över om den franska skådespelerskan Audrey Tautou. Sen var det Judy Dench och Matthew McConaghey. Jag vet inte varför? Kanske något i deras personlighet som jag kan känna igen mig i? Kanske de bara fascinerar mig? Eller så vet jag att om de medverkar i en film, så är den troligtvis bra? När det gäller författare är det samma sak. I somras läste jag allt jag kunde komma över av Anna Gavalda och John Ajvide Lindqvist. Båda två författare som jag inte tappat intresset för än. På samma sätt är jag nu...

Vällusten inskickad

Det känns alltid otäckt att lämna ifrån sig en novell och därmed anse sig vara färdig med den. Först nu måste jag säga att den är klar och jag måste stå för den. Jag kan inte längre skylla på något, utan faktiskt säga att jag nu gjort det bästa jag kunde.  Tänk då om andra inte tycker om den, nu när jag gjort mitt bästa? Läskigt, läskigt. Men jag litar på mina testläsare och på Petra Ariton och korrekturläsaren. Jag vet att jag får ärlig feedback. Nu är det dags att börja fundera över nästa dödssynd som är avund. Men ikväll ska jag...