ostby.cecilie@gmail.com

Vilken härlig dag

Ända sedan resan jag gjorde i Norge (630 mil på två veckor!) har jag slarvat enormt med mig själv. På resan la jag mig till med dåliga vanor som att äta chips i bilen istället för att stanna och äta riktig mat, sov alldeles för lite och tränade ingenting. Alla de där dåliga vanorna har hängt med sedan dess. Det enda jag inte har slarvat med är frukosten, men det är också allt. Resultatet har blivit att jag sover dåligt, vaknar mitt i natten och inte kan somna om. Kroppen känns så misshandlad som den har varit. För varje salladsblad jag äter känner jag hur min kropp liksom drar till sig all näring den kan få. Riktigt säker på att det kommer in näring nästa gång jag öppnar munnen kan den ju inte vara. Nu har jag bestämt mig för att återgå till bra vanor, för hur man än vrider och vänder på det, så är det enklare att skriva när jag är riktigt utvilad och när kroppen får det den behöver av både sömn och näring. När jag tränar blir det enklare att äta bra och sömnen kommer av sig själv. Igår var en helt perfekt dag i dessa avseenden. Jag vaknade utvilad och åt frukost. Jag hade fyra, fem saker på min att-göra-lista och gjorde dem i lugn och ro under dagen. Åt en bra lunch och var ute och sprang när alla punkter på listan var avbockade. Så avslutade jag allt med att ta ett dopp i Mälaren. Bättre kan det inte...

Synopsis – min skrivarkarta

Jag har en historia i huvudet. Den är som ett flöde, eller en våg som sköljer fram och tillbaka. Den har vissa konturer och ett visst innehåll. Jag kan i stort sätt formulera idén i några få meningar. Men jag inser att det inte kommer att räcka. Om jag ska kunna skriva strukturerat och hinna färdigt till min deadline 1 mars 2016, så måste jag ha hjälp av en synopsis. Egentligen har jag lite svårt för det där strukturerade, speciellt i min vardag. Inte så att jag inte klarar av att göra upp strukturer, för egentligen är jag ganska bra på att göra upp planer. Men det är bara så att struktur känns tråkigt. Det leder tanken till rutiner och det är det tråkigaste ord som finns. Trots det vet jag att mitt skrivande behöver ha struktur och ordning för att det ska bli av. En förväntan som är formulerad. Det här är vad jag förväntar mig att jag ska uppnå. När synopsisen är klar, kan jag enklare planera för mitt skrivande. Jag vet att de månader som ligger framför kommer att innehålla mer än att skriva min roman. Jag kommer också behöva jobba. Har jag en synopsis kan jag enklare ta mig in och ta vid där jag lämnade historien vid mitt senaste skrivtillfälle. När jag letar efter tips på synopsis inser jag att det finns så många olika sätt att göra det här på. Det som jag har tagit till mig och jobbar med är Synopsis – de fyra hörnstenarna som jag hittade på Debutantbloggen. Utlösande händelse – Etablera status innan saker händer – Något utlöser det som...

Bokkontraktet är här

Det är så märkligt overkligt. Jag har drömt om att skriva en roman så länge jag kan komma ihåg. Och nu har jag ett bokkontrakt innan jag ens har skrivit en bokstav. Overkligt! Märkligt! Och samtidigt så är det väl dags nu. Nu när jag har kontraktet här känns det mer konkret och vardagligt än när jag för ett par veckor sedan kom in på Bokoteket i Skillinge och Petra Ariton gav mig ett löfte om ett bokkontrakt på stående fot. Då blev jag först helt förstummad och förstod inte riktigt vad hon sa. Sen gav jag till ett litet glädjetjut på kajen i Simrishamn. Sen, i bilen, ringde jag alla jag kunde komma på för att berätta om miraklet som inträffat. I flera veckor har jag sedan nypt mig i armen varje morgon för att försäkra mig om att jag inte är kvar i min dröm. För nu är det dags att vakna. Nu ska den där drömmen på pränt. Och det är verkligheten. Jag har ganska precis nio månader på mig att bli färdig. Som en grossess. Romanen är i sitt befruktningsskede och har börjat dela på celler. Första mars nästa år ska den vara färdig att...

Ett tjugo år gammalt romanförsök

Hittade en mapp med tjugo maskinskrivna sidor (!). Det visade sig vara de första sidorna i en roman jag påbörjade för tjugo år sedan men som jag aldrig slutförde. Jag satte mig med ett överseende leende på läpparna för att läsa. Jag minns mig själv som 25. Mina tvivel och mina kval. På många sätt är det lättare nu. På andra sätt inte. En väninna påminde mig nyligen om hur det kommer sig att jag inte skrev den där romanen när jag var 25: ”Vad ska jag skriva om? Jag har inte tillräckligt med livserfarenhet!” Så jag börjar läsa, beredd med skämskudden. Men efter ett par sidor inser jag att det är riktigt bra. Miljöbeskrivningarna, gestaltningarna och metaforerna. Allt sitter där. Faktum är att jag efter alla böcker jag läst om skrivande och alla skrivarkurser nog inte skriver bättre nu. Det kan till och med vara så att jag skrev lite bättre då, innan jag funderat så mycket över hur man ska skriva. Det blir en påminnelse om att inte tvivla, bara...

Flit och förhalning

Jag gick upp och satte som vanligt igång perkulatorn som jobbade på med kaffet medan jag ordnade med morgonbestyren. Jag kände på mig att det skulle bli en bra dag för att skriva färdigt min reseberättelse, som ska ligga till grund för synopsen som i sin tur ska ligga till grund för min roman. Det är ju trots allt fråga om en yttre och en inre resa som jag har tagit mig för och därför vore det på sin plats att ha klart för mig vilken yttre resa jag har gjort.   Minnet har jag inte så stor lit till längre. Inte som förr, då jag kunde minnas allt. Nu måste jag istället lita på min flit och förmåga att notera detaljer. En förmåga jag i och för sig inte heller sätter min lit till alltför mycket. Hur som helst, perkulatorn jobbade på med sitt och jag tänkte att jag ju kunde öppna datorn till frukosten. Bara kolla in de sociala medierna såpass att jag kunde göra lite avtryck med min närvaro. Gilla en del inlägg, kanske skriva några kommentarer och kika in lite på de andras liv. Ja, bara som en igångsättare för att börja skriva sen. För om jag har det sociala avklarat, så att säga, så skulle det inte bli så lätt att distrahera mig sen. Tänkte jag. Den där igångsättaren ledde dock till att en vän kontaktade mig och vi utbytte information om våra liv och planer för framtiden. Sen kom ett verkligt ärende också, en sak jag behövde åtgärda genast. Kanske inte så brådskande egentligen, men ändå. Jag tänkte att om det där ärendet...