ostby.cecilie@gmail.com

Att skriva på beställning

Att skriva på beställning

Jag blev så glad när jag fick frågan om jag vill delta i ett antologiprojekt för Ariton Förlag med sju böcker om de sju dödssynderna. Förutom jag ett tjugotal andra författare som bidrar med sina noveller. De sju dödssynderna. Det passar mig bra! Jag är uppväxt i frikyrkomiljö och även om de sju dödssynderna aldrig nämndes då, så är i alla fall begreppet synd något jag är väl förtrogen med. Både i teorin och i praktiken, skulle man kunna säga.

Jag har funderat över de sju dödssynderna tidigare, att skriva något på det temat. Av olika anledningar har det inte blivit av. Men nu, under 2015, så blir det verklighet.

En del undrar över det där med att skriva på beställning. Jag har jobbat som journalist i 20 år och tycker inte att beställningsjobb är knepiga. Det kan till och med kännas skönt att någon annan har bestämt temat. Det snarare sporrar mig än hindrar mig att skriva när jag också har en tydlig deadline och en känsla av att någon väntar på att jag ska bidra. Jag tror att jag skärper mig lite extra då.

Min fråga har varit om det är samma sak när man ska skriva berättelser? Nu får vi se!

Nu har jag några dagar då jag kan bestämma själv vad jag ska göra och jag har längtat efter att sätta tänderna i det här projektet. Jag vill verkligen att det ska bli bra och har efter dyrköpt erfarenhet förstått att det faktiskt kan vara bra att börja i tid. Speciellt om det handlar om prosa.

Det är helt annorlunda att skriva journalistiskt, förresten, än att skriva prosa. I journalistiken har du alltid någon som säger något, något som har hänt, någon fakta att stödja dig mot. I prosan – i alla fall så som jag tänker mig den – så är det mesta påhittat. Allt har hänt, men är ljug ändå. Jag tror att det är så att båda kräver sin träning. Koppla på fantasin och hämta historier som ligger nedgrävda i medvetandet någonstans tar tid och koncentration. Två bristvaror, i alla fall i mitt liv.

Det var någon vecka sedan nu som jag fick frågan och sedan dess har jag inte kunnat komma på något som skulle kunna passa in på det första temat, Högmod. Alltså, visst, jag kan komma på en massa saker som är högmod, men inte som triggar mig att börja skriva. Men igår hände något. Jag läste Jo Nesbøs Sonen nästan non-stop. Precis när jag lagt den i från mig, så kände jag den där tomheten som brukar infinna sig efter att jag levt i en annan värld som pågår mellan bokpärmarna. En liten mini-depression. En sorg.

Men så började jag skriva på en liten idé. Ett fragment, kanske en början eller något som kommer senare. Jag vet inte än, men jag vet i alla fall något. Jag har ett litet embryo till en berättelse. Och ärligt talat, jag blev så glad över att det kom, för jag hade börjat tvivla på att det skulle göra det.

Nu går jag lite som katten kring het gröt. Tar på måfå fram böcker ur bokhyllan. Läser en mening här och en mening där, i hopp om att få de svar jag söker. Men i själva verket är det mer som en ritual, tror jag, att ta sats innan jag kan börja mitt lopp.

Återkommer när jag har mer att berätta!

 

Cecilie

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *