ostby.cecilie@gmail.com
Hon som vakar av Caroline Eriksson

Hon som vakar av Caroline Eriksson

Titel: Hon som vakar Författare: Caroline Eriksson År: 2017 Sidor: 238 Genre: Psykologiskt relationsdrama Hon som vakar är Caroline Erikssons fjärde roman och jag har sett mycket fram emot den sedan jag läste hennes förra De försvunna. Under vintern har jag följt Caroline Erikssons och Ninni Schulmans utmärkta podd Skriv en bestseller – eller en annan bok. (Säsong 2 börjar snart, så har du inte lyssnat på dem tidigare, så hinner du lyssna ikapp. Caroline och Ninni är enormt generösa med skrivtips, framgångar och skrivvåndor. Jag har haft enorm glädje av dem under mitt eget skrivande av min debutroman Mistelbarn.) Det var i några avsnitt i vintras som Caroline Eriksson lät avslöja att hon våndades med skrivandet av Hon som vakar. Jag tyckte mig ana i inlägg på sociala medier att våndan stundtals gränsade till panik. Det kanske är bäst att tillägga att det är min alldeles egna tolkning. Det jag tyckte att jag kunde läsa mellan raderna. Det är också så jag har läst Hon som vakar. Jag har tyckt mig se tecken där det inte står något skrivet. Jag har läst mellan raderna. Huvudpersonen Elena är författare som känner pressen att komma ut med något nytt. Nu försörjer hon sig på lektörsläsning och på tidigare försäljningsframgångar. Hennes syster som egentligen bara vill väl, pressar också på: ”En författare skriver, är det inte så? Hon petar inte bara i andras texter.” Det är när Elena tar till sig sitt eget råd att ”gräva där du står” som hon blir extra uppmärksam på sin omgivning och skrivlusten rinner på. Det är framförallt i framställningen av den ordlösa författaren som jag skymtar...
Ny novelltävling: Över en fika i Svea Rike

Ny novelltävling: Över en fika i Svea Rike

På söndag (2 juli) är det dags att lämna in bidrag till novellantologin Över en fika Svea Rike, Ariton förlag, på temat rädsla. Här får du mina fem bästa råd för att just din novell ska komma med i en novellantologi. Jag har inte varit helt säker på om jag ska skicka in något bidrag den här gången. Det har varit en tuff vår. Det har varit mer än vanligt på mitt vanliga jobb som frilansjournalist. Dessutom har jag gjort min romandebut och har varit med i tre novellantologier – Över en vårfika, 30 Nyanser av Frihet och Över en Sommarfika – och kommit ut med min första ljudbok – Synd – de sju dödssynderna tolkade av Cecilie Östby. Kanske låter det som lyxproblem, och kanske är det så. Ändå är det ett faktum att varje antologi både kräver en produktion. Om novellen blir antagen är ett åtagande att ordna med release och att göra marknadsföring. Tävlingsinstinkten väcks Men ändå. Det är som att det drar igång något i mig. En tävlingsinstinkt eller så är det bara att det inte går att låta bli att försöka hitta en historia som jag vill berätta på ämnet. Saker man kan vara rädd för, det är så mycket! Jag har själv en historia av att vara rädd för en rad saker. Det finns också en kollektiv rädsla som bara skiftar objekt med tiden. Och så finns skräck-genren. I skrivande stund har jag inte bestämt mig ännu för om jag verkligen ska ta mig an detta delikata ämne. Däremot tänkte jag bjuda på några råd om du bestämmer dig för att skicka in...
Blondie av Birgitta Andersson

Blondie av Birgitta Andersson

I sommar ska jag läsa #Stockholmsförfattarnas böcker och först ut var Birgitta Backlunds Blondie som bygger på hennes eget liv. Det är ett hiskeligt liv hon levt och överlevt. Men det som slår mig när jag läser är att hon varit framgångsrik i allt hon företagit sig, även om det ledde henne till ett större mörker. Att Blondie är en stor framgång med över 100 000 sålda exemplar, förstår jag, för den är så välskriven och spännande att den inte går att lägga ifrån sig. Hon har själv sagt att hon inte tänkte på att publicera den medan hon skrev. Skildringen blir därför naken, rak och kommer väldigt nära. Och Birgitta själv är nog en av de mest positiva, generösa och varmaste personer jag känner. Förbered dig på hisnande läsning med Blondie och uppföljaren Lustans tivoli!...
Måste GRIT!

Måste GRIT!

En av mina begåvade skrivvänner, Petra Skaffloth, gratulerade mig till att jag kommer blir utgiven med fem olika verk den här våren; min egen novellsamling Synd som ljudbok, tre olika novellantologier Över en vårfika, Älska noveller – 30 nyanser av Frihet, Över en sommarfika och min debutroman Mistelbarn. Petra skrev så här: “Wow wow wow, magiskt Cecilie! All publicering och allt erkännande är resultatet av ditt självledarskap! Så himla bra! Stort grattis igen!  Du representerar det som i modern forskning kallas GRIT – målmedvetenhet och träget, uthålligt arbete. Det sägs vara främsta tillgången för framgång. Vid sidan av talang förstås! Så roligt att ditt fokus ger frukt. Jag inspireras!” Jag blev så oerhört glad över hennes uppmuntrande ord och nyfiken på vad hon menade med GRIT och började googla på det. Jag blev verkligen uppmuntrad av det jag läste, att den faktor som förenar dem som är framgångsrika är att de inte ger upp. Men GRIT är mer än så, det är att också ha passion för det man gör. Så passion i kombination med att inte ge upp verkar vara en större framgångsfaktor än begåvning. Puh, vilken lättnad! Passionen finns ju där bara, min begåvning kan jag inte påverka, men jag kan definitivt påverka min uthållighet. Det är så många gånger som jag gett upp i livet och släppt taget vid målsnöret. Bara när jag känner passion håller jag ut även om det är motigt och svårt. Så fort engagemanget försvinner, så slocknar också uthålligheten. Jag bryr mig inte ens om att jag ger upp. Så det viktiga verkar vara att hitta det som man verkligen är passionerad...

Kritikersalong vs Babel – är det verkligen det som är frågan?

   Jag har läst många fler böcker på grund av en intervju Jessika Gedin gjort i Babel än på grund av något jag läst av Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet. Jag läste Håkan Lindgrens krönika i SvD och kände en vag irritation efteråt. Den kändes mer som en önskan om att få en större del av rampljuset själv på bekostnad av Jessika Gedin, än en genuin strävan efter att starta den kritikersalong han säger sig vilja se i Stockholm. I krönikan framhåller han att det i alla fall i Köpenhamn finns en stor publik för den typen av arrangemang och dessutom lockar yngre. Om hans önskan var så stark att arrangera denna salong, är det väl bara att sätta igång? Jag håller inte alls med krönikören om att Jessika Gedin bara ställer frågor av karaktären “hur-kändes-det”. Jessika Gedin tycker jag verkar vara den piggaste programledaren på TV överhuvudtaget just nu och är anledningen till att jag alls ser Babel. Dessutom är hon alltid briljant i Spanarna. Hon ställer så begåvade frågor som man länge längtat att få höra svaret – utan att alltid veta om det själv. Hon lyssnar verkligen på det som intervjupersonen säger så att hon kan ställa relevanta följdfrågor. Det är en konst som få intervjuare verkar behärska i dessa dagar. För det mesta lyckas hon också få mig som tittare att lära känna författarna bättre och gör mig sugen på att ta reda på hur deras personligheter speglar sig i det som de skrivit. Det som hänt sista tiden i Babel handlar mer om valet av gäster. De har varit duktiga på att ta fram...