ostby.cecilie@gmail.com
Ny novelltävling: Över en fika i Svea Rike

Ny novelltävling: Över en fika i Svea Rike

På söndag (2 juli) är det dags att lämna in bidrag till novellantologin Över en fika Svea Rike, Ariton förlag, på temat rädsla. Här får du mina fem bästa råd för att just din novell ska komma med i en novellantologi. Jag har inte varit helt säker på om jag ska skicka in något bidrag den här gången. Det har varit en tuff vår. Det har varit mer än vanligt på mitt vanliga jobb som frilansjournalist. Dessutom har jag gjort min romandebut och har varit med i tre novellantologier – Över en vårfika, 30 Nyanser av Frihet och Över en Sommarfika – och kommit ut med min första ljudbok – Synd – de sju dödssynderna tolkade av Cecilie Östby. Kanske låter det som lyxproblem, och kanske är det så. Ändå är det ett faktum att varje antologi både kräver en produktion. Om novellen blir antagen är ett åtagande att ordna med release och att göra marknadsföring. Tävlingsinstinkten väcks Men ändå. Det är som att det drar igång något i mig. En tävlingsinstinkt eller så är det bara att det inte går att låta bli att försöka hitta en historia som jag vill berätta på ämnet. Saker man kan vara rädd för, det är så mycket! Jag har själv en historia av att vara rädd för en rad saker. Det finns också en kollektiv rädsla som bara skiftar objekt med tiden. Och så finns skräck-genren. I skrivande stund har jag inte bestämt mig ännu för om jag verkligen ska ta mig an detta delikata ämne. Däremot tänkte jag bjuda på några råd om du bestämmer dig för att skicka in...
Måste GRIT!

Måste GRIT!

En av mina begåvade skrivvänner, Petra Skaffloth, gratulerade mig till att jag kommer blir utgiven med fem olika verk den här våren; min egen novellsamling Synd som ljudbok, tre olika novellantologier Över en vårfika, Älska noveller – 30 nyanser av Frihet, Över en sommarfika och min debutroman Mistelbarn. Petra skrev så här: “Wow wow wow, magiskt Cecilie! All publicering och allt erkännande är resultatet av ditt självledarskap! Så himla bra! Stort grattis igen!  Du representerar det som i modern forskning kallas GRIT – målmedvetenhet och träget, uthålligt arbete. Det sägs vara främsta tillgången för framgång. Vid sidan av talang förstås! Så roligt att ditt fokus ger frukt. Jag inspireras!” Jag blev så oerhört glad över hennes uppmuntrande ord och nyfiken på vad hon menade med GRIT och började googla på det. Jag blev verkligen uppmuntrad av det jag läste, att den faktor som förenar dem som är framgångsrika är att de inte ger upp. Men GRIT är mer än så, det är att också ha passion för det man gör. Så passion i kombination med att inte ge upp verkar vara en större framgångsfaktor än begåvning. Puh, vilken lättnad! Passionen finns ju där bara, min begåvning kan jag inte påverka, men jag kan definitivt påverka min uthållighet. Det är så många gånger som jag gett upp i livet och släppt taget vid målsnöret. Bara när jag känner passion håller jag ut även om det är motigt och svårt. Så fort engagemanget försvinner, så slocknar också uthålligheten. Jag bryr mig inte ens om att jag ger upp. Så det viktiga verkar vara att hitta det som man verkligen är passionerad...
Lättnad och tvivel

Lättnad och tvivel

Proppen gick ur. Fullständigt. Manuset befinner sig just nu i ett slags digital verklighet, på väg att genomgå en metamorfos – en förvandling från att vara en slags flytande existens av ettor och nollor under arbete till att bli något definitivt och beständig, en fast form som trycks på papper. Romanen som jag slitit så hårt med att tukta och försöka göra mitt bästa med, lämnar mig nu och kommer att leva sitt eget liv utanför min kontroll. Läsare kommer ha sina egna uppfattningar om den och jag kan inte stå bredvid och förklara eller försvara. Jag måste lita på att den kan klara sig själv. Tvivlar på beröm Det spelar ingen roll hur många av mina testläsare och redaktören som säger att jag gjorde ett bra jobb, att Mistelbarn är en historia som berör och som till och med rört till tårar. Jag lider ändå av starka tvivel på sanningshalten i det. Och när jag säger att jag lider menar jag att det värker av självtvivel. Jag försöker få fatt i vad det är som känns så svårt. Jag vet att om två veckor eller två månader när boken verkligen är här i fysisk form, så kommer jag ha glömt bort den här känslan jag har just nu. Vad jag tror om det just nu är att jag håller på att förverkliga en dröm som jag burit på ända sedan jag fick min första novell publicerad när jag var nio år. Det är en lång tid för att förverkliga en dröm. Under åren som har gått har det funnits mängder av tvivel och hinder på vägen som har...
Tre hjärtan till Petra Ariton

Tre hjärtan till Petra Ariton

På alla hjärtans dag för tre år sen träffade jag Petra Ariton för första gången. Det var på den första bokrelease jag någonsin varit på för Kvinnan och eken, den första novellantologin som Ariton Förlag gav ut – där jag hade bidraget Tidlösan – eller konsten att vinna tid. Bara några månader tidigare vid nyår hade jag bestämt mig för att satsa på mitt skönlitterära skrivande och hade hittat till Ariton Förlags utlysning av antologin och bestämde mig för att skicka in ett bidrag. Bara någon dag efter att jag avgivit mitt nyårslöfte hade jag fått beskedet av Petra Ariton att hon ville ha med min novell. Hon trodde på min historia. Sju dödssynder I julrushen samma år fick jag frågan av Petra Ariton om jag ville vara en av 23 författare i det stora och ambitiösa projektet De sju dödssynderna. Varje dödssynd skulle tolkas i en egen volym. Jag kände mig hedrad och utvald. Än en gång den där känslan att det fanns någon som trodde på mig, någon som bekräftade min dröm. Romanidén Mitt under det stora dödssyndsprojektet reste jag till Nordnorge för att göra lite släktforskning för det som jag trodde skulle bli en biografi om mamma. En omvälvande resa på så många sätt, jag fick möta människor som jag har nära mitt hjärta varje dag. Under den här resan fick jag en idé om en roman. Efter att ha rest genom hela Norge från längst upp i norr till nästan längst ned i söder, kändes det helt naturligt att resa till Skillinge Bokotek för att hälsa på Petra och Dennis Ariton. Jag förstår om det...
Nu sätter jag punkt

Nu sätter jag punkt

Redan innan jag sätter mig ned vet jag att det är idag jag kommer skriva sista punkten. Jag vet det och när du läser det här har det förmodligen redan hänt. Precis innan satt jag med DN och läste om hur språket påverkas av var i landet man bor. Läste kanske är fel att säga, för jag var redan i tanken på väg till min skrivplats och en tidpunkt mitt på dagen då jag vet att jag kommer vara klar. Jag tänkte att jag inte kommer längre med just den här berättelsen. Den är skriven av den jag är nu och i framtiden kommer jag skriva annat och annorlunda. I stunden blir det en tröst och jag anar nog att jag är rädd. ”Deras tystnad har tärt på mig” En del författare har beskrivit det som att de kommer sakna sina karaktärer och därför dröjer med att avsluta. Helt ärligt vill jag nu bara lämna dem där de är. Mina karaktärer är som medresenärer som jag varit med på en lång resa. Jag har älskat att vara tillsammans med dem och att lära känna dem. Vi har gått igenom saker tillsammans som vi aldrig kan dela med någon som inte var där. Vi har knutit starka band som finns där för alltid. De har lärt mig något om livet jag aldrig trodde jag skulle förstå och jag vill tro att jag påverkat dem litegrann också. Men nu är resan över och det är dags att åka hem. Efter ett intensivt umgänge – i mitt fall all min lediga tid de senaste två månaderna bara i sista redigeringen – ska...
Vad nu då?

Vad nu då?

Det var några veckor sedan nu som jag skrev sista punkten i debutromanen och skickade in manuset till förlaget. Jag jobbade tjugo timmar per dygn den där sista veckan för att få det färdigt i tid. Sen när manuset var lämnat inträffade något som jag inte minns att jag har upplevt tidigare. Det uppstod en slags frid. En sinnesfrid, en känsla av att vara fullständigt klar. Visst jag har en del annat för mig också. Jobbar som frilansjournalist och har intervjuer att göra och artiklar att skriva. Men jag insåg när jag lämnat mitt manus att jag alltid, ända sedan jag började drömma om att skriva en roman, har haft en gnagande känsla av att något inte blivit skrivet, att jag borde skriva eller tänka på min roman. Nu när manuset ligger bredvid mig i en hög känner jag frid. Jag har gjort det. Jag vet så klart att det egentligen är nu som arbetet börjar. Nu ska texten dissekeras och förbättras. Nu ska arbetet för att marknadsföra boken börja. Jag är redo för det. Ändå, jag känner att jag äntligen, äntligen är klar och att jag har förverkligat en del av min stora...