ostby.cecilie@gmail.com

Bokkontraktet är här

Det är så märkligt overkligt. Jag har drömt om att skriva en roman så länge jag kan komma ihåg. Och nu har jag ett bokkontrakt innan jag ens har skrivit en bokstav. Overkligt! Märkligt! Och samtidigt så är det väl dags nu. Nu när jag har kontraktet här känns det mer konkret och vardagligt än när jag för ett par veckor sedan kom in på Bokoteket i Skillinge och Petra Ariton gav mig ett löfte om ett bokkontrakt på stående fot. Då blev jag först helt förstummad och förstod inte riktigt vad hon sa. Sen gav jag till ett litet glädjetjut på kajen i Simrishamn. Sen, i bilen, ringde jag alla jag kunde komma på för att berätta om miraklet som inträffat. I flera veckor har jag sedan nypt mig i armen varje morgon för att försäkra mig om att jag inte är kvar i min dröm. För nu är det dags att vakna. Nu ska den där drömmen på pränt. Och det är verkligheten. Jag har ganska precis nio månader på mig att bli färdig. Som en grossess. Romanen är i sitt befruktningsskede och har börjat dela på celler. Första mars nästa år ska den vara färdig att...

Rita upp en skrivkarta

Redan när jag fick följa med familjen Ariton till Simrishamn och äta sillamacka på bryggan, hade jag klart för mig bokens sista mening. Det dröjde inte så länge förrän jag faktiskt också hade första stycket i boken klar för mig. Det känns faktiskt lite märkligt eftersom jag tidigare aldrig förstått hur det kan vara möjligt att veta om det från början. Men den här boken är lite speciell, eftersom jag faktiskt vet precis vad boken ska handla om och vilka ingredienser den ska få ha. För några år sen skrev jag en deckare. Jag skrev klart den och skickade också in den till en mängd förlag. Den har ännu inte blivit utgiven. Men jag kan dra lärdom av den skrivprocess som jag hade då. Jag började med att göra en synops med nyckelscener och började skriva utifrån den. Först skrev jag ett utkast och sedan byggdes historien på med olika karaktärer och scener. Nu tänker jag göra likadant med den här boken. En synops tror jag inte ska innehålla så mycket mer än nyckelscenerna. Ändå ligger det en hel del tankemöda bakom en synops eftersom den ska fungera som en karta och kompass under hela skrivprocessen. Jag är oerhört glad över att jag har de två första kartnålarna klart för mig i alla fall – början och...

Tjoho! Jag har bokkontrakt!

Nu och då händer osannolika saker. Jag vet inte riktigt vad det var med just denna gång, men jag hade på känn att jag skulle ge mig av. Långt bort skulle jag resa för att leta reda på mina rötter och om möjligt också hitta en smula av mig själv. Det blev en 630 mil lång resa från högsta punkten i Nordnorge. I två veckor reste jag. Träffade människor jag aldrig mött tidigare, men som jag ändå kände släktskap med på olika sätt. Olika pusselbitar i mitt liv föll på plats och ja, nog hittade jag en smula av mig själv också. Den här resan slutade med att jag efter ett besök i Helsingborg bestämde mig för att åka förbi Skillinge dit Ariton Förlag flyttat för en tid sedan. Vi arbetar tillsammans med projektet De sju dödssynderna. Jag tänkte att det ju bara är en två timmar lång omväg och vad spelar det för roll när man redan kört så långt? Inte en gång under hela min resa hade jag förvarnat om att jag skulle komma, så jag gjorde inte det den här gången heller. Jag reste bara dit efter att ha kollat på nätet att de hade öppet. När jag kom in på Bokoteket i Skillinge, så var verkligen Petra, Dennis och Emelie där! Petra förklarade för mig att det var helt märkligt att jag dök upp just nu, för egentligen skulle de inte alls vara där! De hade stängt, eftersom Petras pappa var på besök och de bara skulle visa honom runt. Jag lyckades pricka in precis exakt tidpunkt! Jag var så uppfylld av min resa att orden strömmade...