ostby.cecilie@gmail.com

Jord ska du åter vara

”Kärleken drabbade oss omedelbart och genomgripande så fort vi fick syn på henne. Vi beundrade hennes krackelerade gröna och vita fasad som liknade finmaskiga rynkor i ett åldrande ansikte. Tecken på att hon uthärdat mycket, skrattat mycket och levt mycket.   ”Hon påminner mig om mormor”, sa Rasmus.  Jag höll med och eftersom hans mormor gått bort några år tidigare döpte vi genast huset till Edith efter henne. ” Så inleder jag min novell Jord ska du åter vara i novellantologin Lättja som ingår i serien De sju dödssynderna som Ariton förlag ger ut. I novellen köper huvudpersonerna ett gammalt hus som de tänker renovera. De döper det efter Rasmus mormor som just gått bort. Med tiden verkar det som att Rasmus ambitioner med huset blir sammanlänkade av de omsorger som han givit sin mormor när hon levde. Om det är någon sensmoral i min novell så skulle den förmodligen vara att det gäller att passa på så länge man lever. Bättre att göra något litet än att inte göra något alls. Och en dag kan allt vara försent och då är det så dags att ångra allt man inte gjorde. Kanske är det den här novellen jag är allra mest nöjd med. Den var absolut den svåraste att skriva och det var den sista. Men den bär också spår av den träning jag fått under arbetet med de andra dödssynderna. Jag tycker att Lättjan blev den bästa. Läs själv och berätta vad du...

I vredens fotspår

”Hon sa att hon älskade mig. Jag sa att jag inte visste. Kanske av rädsla för den stunden jag förstod skulle komma, dagen då hon skulle tröttna. Så länge hon inte var säker på min kärlek, skulle hon stanna. Så var det med alla kvinnor. Det som de inte var säkra på att de skulle få, det trånade de efter desto mer. Kvinnor är enkla på det viset.” Det här är ett utdrag ur ”I vredens fotspår” som är mitt bidrag i novellantologin Vrede som ingår i serien De sju dödssynderna som Ariton förlag ger ut. Någon sa till mig att jag verkligen borde utforska min vrede, eftersom det är något som alla människor har. Det är när den är outforskad som den kan bli farlig, påstod hon. Kanske har hon rätt i det, att vi alla bär på en ilska som behöver en kanal att leva ut i. I min novell försöker jag förstå hur vrede uppstår och vikten av att fiska utan agn. Läs själv får du...

Bland de redan döda

”Inspirationen till att börja ett nytt och bättre liv föll som jorden på kistan. Uppsluppenheten efteråt och befrielsen från det gamla kändes påtvingad. De stora känslorna – sorgen över någon som gått förlorad och som aldrig mer skulle komma tillbaka – kändes ovidkommande. Gränslandet mellan liv och död, hopp och förtvivlan, där Agnes Glas känt sig som mest levande hade förlorat sin spänning. Plötsligt var det som att allt det här ståhejet kring ett sista farväl inte längre angick henne. Det enda hon kunde tänka på var den gråsprängde mannen i mitten av näst sista raden.” ”Bland de redan döda” är mitt bidrag i novellantologin Frosseri som ingår i serien De sju dödssynderna som Ariton förlag ger ut. Frosseri kan se ut på så många olika sätt. Jag tänker mig att det är att överkonsumera något, oavsett vad.  Och jag tänker också att det blir ohälsosamt när själva överkonsumtionen leder till att det egna livet kommer i skymundan. I min novell är det Agnes som ägnar omåttligt intresse för de som gått hädan, ända till den dagen då hon upptäcker att det kanske finns fler som konsumerar på samma sätt som hon. Vem är han, den gråsprängda mannen, som hotar hennes frosseri? Läs så får du...

Man vill ju inte sälja sin själ

”Det störde mig att vi var lika gamla och hade valt samma yrkesbana, men att det var hon som fick alla de fina uppdragen, medan jag stod utanför och såg in. Det var ett djupare hån. Ett ödets nyck. Sen hade hon sin bakgrund som jag ju aldrig kan få: Farmor var litterär agent. Mormor lektör. Mamma översättare. Hon var naturligtvis infödd i sin gestaltning, medan jag tvingats kämpa mig till varje stavelse. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om det varit tvärtom.” Detta är ett utdrag ur min novell Man vill ju inte sälja sin själ i antologin Avund som ingår i serien De sju dödssynderna som Ariton förlag ger ut senare i vår. Att vara avundsjuk på andra kan ju bli en drivkraft att vilja åstadkomma något bra själv i livet. Men min novell handlar om när det blir en destruktiv kraft som hämmar och blir upptagen med andras framgångar mer än att lägga energin på att uträtta det man är tänkt att göra. Ofta lurar man sig själv att det man är avundsjuk på egentligen inte är det man vill ändå. Att det som alla andra framgångsrika sysslar med inte är seriöst, eller att man har gjort sig för lättillgänglig och lättköpt. Huvudpersonen i min novell skyller det hon inte orkar, vågar eller klarar av på att en annan, mer känd och namngiven person, har bättre förutsättningar än det hon har själv. Är du nyfiken på vilken känd person jag är avundsjuk på? Läs själv får du se...

Enskildheter

”Hon försökte knyta an till andra, men kärleken blev aldrig så stark som den var för honom. Han fanns där men ändå aldrig tillräckligt. Det blev som en drog, det där att bli älskad av någon som egentligen borde älska någon annan. Den stulna kärleken tycktes verkligare än den som blivit dem givna.” Enskildheter är mitt bidrag till novellantologin Vällust som ingår i serien De sju dödssynderna som Ariton förlag ger ut. Den handlar om en kärlek som går utanför de etablerade ramarna. Jag tänker att det i vår tid inte riktigt finns de där strama ramarna kring kärleken som det gjorde förut. Drabbas du av kärlek till någon annan än den du lovat att leva livet tillsammans med, är det inte omöjligt att lämna ett förhållande för ett annat. Tyglarna har också blivit lösare på fler sätt och vällusten är mer tillåten än förbjuden. Ändå, eller kanske just därför, finns det saker vi inte accepterar. Det att älska på bekostnad av någon annan, eller att ta för sig utan att ta minsta lilla ansvar. Läs själv och berätta vad du...

Ett oändligt slöseri med tid

”Det märkliga är att de allra flesta verkar fästa sig vid sina liv, trots att de inte verkar leva alls. De verkar tro att de ska leva för evigt, och därför tar de ingen större notis om vad de gör om dagarna. — Att vädja för sitt liv i de lägena tycker jag är patetiskt.” Jag föreställer mig att girighet kan uppstå på många olika sätt i ett liv. En stor sak som kanske inte så många tänker på är oförmågan att vara tacksam över det man har fått. Det föder missunnsamhet, misstänksamhet, snålhet och inskränkthet. Ett oändligt slöseri med tid är en liten blinkning till den tid vi lever i nu där olika slags coacher ska hjälpa till att fixa våra liv. (Eftersom jag själv är utbildad coach, så är den även självironisk.) Jag tror både att många har en känsla av att det går att leva ”fel” och fatta ”fel beslut” som man gärna vill lämna över till någon annan. Men också en del som inte vill ta ansvar över sitt eget liv, utan gärna skyller sina tillkortakommanden på andra. I Ett oändligt slöseri med tid går både klienten och coachen för långt, om du frågar mig. Läs själv får du...