ostby.cecilie@gmail.com

Högmod går före fall

”Jag är stark”, tänkte jag när jag klev av bussen vid Fridhemsplan igår.

Det var andra dagen i rad jag åkt in till stan för att få upp pulsen och flåset. De senaste månaderna har det varit så mycket annat och därför har träningen hamnat längst ned på prioriteringslistan. Nu hade jag bestämt mig för att vända på prioriteringslistan och kände mig nöjd med att hälsan åter igen hamnat bland de högsta punkterna.

”Jag är på G”, tänkte jag.

Alla moderna författare vet hur det är: Det går inte att sitta med ett glas rött eller absint och vänta på att musan ska göra besök. I författarintervju efter författarintervju framgår att det enda som gäller är att sätta sig ned vid datorn, skrivmaskinen eller blocket och skriva, skriva, skriva. För att orka med det, behöver man också tänka på sin hälsa. Att träna och äta rätt gynnar helt klart kreativiteten. Mens sana in corpore sano – ”en sund själ i en sund kropp” – som de gamla romarna sa. Du ser – ingenting är nytt under solen! (Vilket för övrigt är ett citat från Predikaren 1:9 i Gamla Testamentet.)

Okej, nog med förnumstigheter.

Jag gick alltså där vid Fridhemsplan. Jag hade inte duschat efter passet, utan bara slängt på mig ytterkläder och åkt iväg för att hinna med bussen ut till Färingsö. Jag kände mig svettig, men lycklig. Jag gick i takt med en låt jag hade kvar i huvudet som vi cyklat till på passet. Jag kände mig tillfreds, snygg och…

”…oövervinnerlig”, tänkte jag och log för mig själv.

Det var rusningstid och Fridhemsplan var folktätare än annars. Mammor i dräkt som småspringande släpade på sina griniga barn som de hämtat på dagis. Barn som inte alls förstod vitsen med att hinna med bussen. Kostymprydda män med kaffemugg från Pressbyrån. Någon gatumusikant som inte riktigt kunde hantera sin fiol och en tiggare utanför Åhléns.

Jag passerade dem alla och gav ifrån mig leenden till dem som mötte blicken. Jag tänkte att de kunde behöva lite eftermiddagspepp från en som just tagit tag i sitt liv.

Helt plötsligt snubblade jag till.

”Nu faller jag”, hann jag tänka.

Och sen föll jag. Mina två väskor – som jag alltid släpar på – hamnade på marken.

”Hur hamnade jag här”, tänkte jag.

Det är inte så ofta nu för tiden som jag ramlar på det där viset och gör illa mig. Det kändes pinsamt att falla omkull, utan någon speciell anledning. Det fanns inget där att snubbla på. Jag måste ha snubblat över mina egna fötter.

Fötter passerade nära mig. Många par fötter som inte ens gjorde en antydan till att stanna.

Mina väskor satt fast på något sätt under mig i en knasig vinkel som gör det svårt att vrida kroppen för att jag ska kunna ta mig upp. Det smärtade i vänstra vristen och högra knäet. Jag kände mig inte riktigt lika fylld av självförtroende längre.

”Klumpeduns”, tänkte jag.

Jag började tänka på hur andra måste se på mig. Sminket hade säkert runnit av svetten. Håret lite smågrisigt. Doften från spinningpasset nådde mina näsborrar – hur var det då inte för alla andra? Dessutom en kvinna som inte kan hålla sig upprätt, mitt på blanka eftermiddagen.

Plötsligt ser jag en hand i ögonvrån som sträcks fram mot mig. En man som bemödat sig med att stanna upp för att hjälpa.

”Vilken gentleman”, tänkte jag.

Kroppen kändes tung och svår att resa. Men med mannens hjälp gick det.

”Tack”, sa jag när jag äntligen kom på fötter.

Jag ser in i ett par simmiga, rödkantade ögon som verkar kämpa med att ställa in fokus.

”Shå där ja!” säger han slår händerna mot varandra som att han utfört en god gärning och försvinner sedan i folkmängden.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *