ostby.cecilie@gmail.com

Jag skriver för att jag vill nå dig

Alice ber aldrig om lov när hon lägger sig i mitt knä. Hon utgår ifrån att hennes val också är mitt. Hon har rätt.

Författare är ofta känsliga själar. I sociala medier kan frågan ofta läsas om vad som kan lindra skrivångest och hur en ska göra när tvivlen hopar sig om det som skrivits är värt något. Jag blev inspirerad till att skriva ett svar på en sån fråga, som jag tänkte att du kanske behöver.

Jag tycker du redan har fått utmärkta svar på din fråga. Ändå väljer jag att svara. Inte för att jag kanske kommer säga något nytt i sak, men för att jag blir engagerad och vill dela med mig till dig av mina egna erfarenheter på mitt sätt. Jag tänker att när jag skriver det här till dig så får du ytterligare en aspekt på problemet eller så får du i alla fall till dig lösningarna en gång till.

Skriv ut och sätt på kylskåpet

Fast innerst inne tänker jag att det kanske är just jag som når in så att ditt inre tvivel äntligen skingras. Kanske kan det som just jag har att dela till dig få dig att känna skrivlust igen, kanske få dig att känna ”ja, jag vill och jag kan”. Det skulle vara en ynnest i så fall. Jag vet att sånt kan hända. Jag har själv suttit med den sortens problem som jag upplevt som olösliga. Så har jag kommit över något skrivet som fått polletten att ramla ner. Det är inte alltid det händer – långt ifrån alltid. Men det har funnits det som har fått mig att välja att låta mitt liv gå i en ny riktning.
Så jag tänker nu när jag skriver till dig att kanske, kanske kommer just min kommentar vara av den vikten för dig. Kanske du kommer kopiera upp och skriva ut min kommentar och sätta på kylskåpet, så att du kan återkomma till just mina ord den dag som tvivlen hotar att belägra ditt sinne på nytt? Kanske den dagen, så läser du orden som just jag skrivit och känner tillförsikt igen.
Ja, så tänker jag. Så tänker jag när jag sitter och knackar fram bokstav för bokstav.

Om jag inte skriver når jag dig aldrig

Därför sliter jag med orden, meningarna och styckena för att du just nu kanske sitter någonstans och behöver dem. Du behöver läsa dem, för då kommer ditt liv att förändras – i alla fall lite grann – i alla fall en stund – kanske. Därför skriver jag om, formulerar det på nytt. Bara för att kanske, kanske nå fram till dig.
Omvänt kan jag också tänka att om jag inte skriver det här nu kommer inte mina omsorger om dig någonsin nå dig. Det jag ville ha sagt kommer fortfarande inte att vara sagt. Orden och tankarna kommer fastna i mig och vara kvar där. Kanske kommer de vara kvar så länge så att de stoppar upp andra ord som kunde ha kommit fram om jag sagt de första orden. Ja, så är det, jag är nyfiken på vilka ord som kommer efter de första jag tänkte. Om det inte var de första orden jag tänkte på som kommer att förändra ditt liv, så kanske det är de som kommer efter.

Du har makten över orden

När jag skriver de här raderna till dig, så ser jag dig framför mig. Jag ser hur du sitter så som jag själv suttit så många gånger, med filten över benen och med en rykande kopp te bredvid mig. Jag ser framför mig hur du läser mina rader och det känns nervöst. Pirrigt och nervöst på samma gång. För när jag skriver så gör jag anspråk på den tid det tar att läsa. Inget litet anspråk. Jag vet att du när som helst kan lägga ned min text, eller läsa den till slut. Orden är inte längre mina, utan du gör med dem som du vill.
Har du läst ända hit, så kanske du börjar tänka att ”det här var ett längre svar än jag hade bett om. Och dessutom handlade det inte om dig, utan om mig”. Ändå tänker jag fortsätta lite, lite till.

Fråga aldrig Får jag lov?

För jag tror att skrivande handlar om det här att ge dig själv plats och utrymme att uttrycka det som finns inuti dig. Du tar både din egen tid i anspråk och dina framtida läsares tid. Den frågan som då tornar upp sig och som jag anar finns bakom alla de andra frågorna du ställer. Frågan lyder: Får jag lov?
En universell, svår fråga som är enkel till sin konstruktion, men som människor i alla tider har brottats med. Inte minst alla kreativa, känsliga konstnärssjälar.
Jag har forskat lite i den frågan och frågat människor som tar mycket plats om vem som har givit dem rätten till den platsen? Hur de har kommit fram till att just de skulle få ta det utrymmet?
Då har de bara sett frågande på mig och jag har förstått att den frågan har de aldrig ställt.

Det behöver inte du heller göra.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *