ostby.cecilie@gmail.com

Konsten att skjuta upp saker och ändå lämna i tid

IMG_9389Jag har lämnat in manuset till min debutroman. Och jag lämnade den också i exakt rätt tid. Det här är verkligen ett mirakel, för jag började skriva för ett år sedan och så lämnade jag manuset klockan tre på deadlinens morgon. Det är ju egentligen helt otroligt fantastiskt att manuset blev klart precis i tid! Eller?

Faktum är att det inte var långt efter att kontraktet var skrivet som jag hade mejlat in synopsen för romanen till förlaget. Dessutom gjorde jag en ganska grov outline för hur handlingen skulle fortskrida. Jag är en van skribent och tänkte nog att jag med lite flyt skulle kunna skriva färdigt under förra sommaren, eller i alla fall komma en bra bit på väg.

Ändå skulle det dröja nästan ett år innan jag faktiskt la den sista handen vid den.

Vad hände där emellan?

Som alla år har det här varit ett år fyllt av händelser och turbulens. Jag vet inte hur andra har det, men i mitt liv har det alltid varit så – mer eller mindre. Paradoxalt nog kommer det sig oftast av att jag vill lägga saker tillrätta för att jag ska kunna koncentrera mig så mycket som möjligt på den uppgift som är ålagd mig. I det här fallet ville jag ordna till det i mitt yrkesliv, så att jag skulle få så mycket tid som möjligt för att skriva.

Som du säkert förstår, blev det inte riktigt så. Snarare skapade det mer turbulens och kaos än kanske någonsin.

Min idé var att jag skulle ha ett jobb där jag inte behövde skriva. Jag tänkte att det skulle förta kreativiteten om jag skrev både ”på jobbet” och på min roman.

Så jag sökte jobb på ett bageri. Jag fick det och började fem på morgonen och slutade vid två. Men det gick inga bussar vid den tiden på morgonen därifrån jag bodde då, så jag cyklade 1,5 mil och behövde därför resa hemifrån vid kvart över fyra.

Jag inser att det här är något som människor gör. Att jobba på bageri är inget för sjusovare. Och jag har onekligen skapat mig en vana sedan dess att bli morgontidig.

Inte nog med det, det visade sig när jag jobbat på bageriet en månad att de inte hade för avsikt att betala mig. Jag jobbade alltså en hel månad utan lön! Och jag var alltför trött efter jobbet för att orka med att skriva. Men jag fick i alla fall motion.

Efter det fick jag jobb på ett riktigt bra bageri med spännande nya arbetskamrater. Fantastiskt kul! Bara för att till slut gå tillbaka till det jag alltid har gjort, nämligen att frilansa som journalist.

Allt det här ska jag berätta mer om vid något tillfälle.

Jag har upptäckt att jag inte alls är ensam om att ha ett sånt här beteende. Det finns en term för vad det handlar om, nämligen prokratinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, ‘framåt’, och crastinus, ‘till morgondagen’, av cras, ‘i morgon’).

Prokrastinering är alltså något man gör för att skjuta upp eller förhala eller undvika en planerad handling, beslut eller arbetsuppgifter även fast man vet att det leder till negativa konsekvenser. Istället för att göra det viktigaste först, så hittar man på alla möjliga andra saker att göra som har lägre prioritet.

Det visar sig att jag inte är ensam om att göra så här. En amerikansk studie visade att ungefär 46 procent av studenter som skriver uppsatser, 30 procent av övriga studenter och 15 till 20 procent av den vuxna befolkningen i USA antas ha stora svårigheter på grund av kronisk och återkommande förhalning i sin vardag.

Det är nog inte bara en amerikansk åkomma, eftersom SVT ägnade en hel programserie om just prokrastinering.

Kanske kan jag till mitt försvar ändå säga att det är en enormt hög prioritet att ha ett jobb som man får betalt för. Men jag hade kanske kunnat söka mig till något som låg innanför min bekvämlighetszon och därmed gjort det lite enklare för mig själv? Å andra sidan är jobbet på bageriet något av det roligaste jag har gjort. Jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten.

Även om det kanske är en avancerad form av prokrastinering att söka en anställning, så vill jag ändå hävda att det var precis det jag ägnade mig åt. Det var enklare att göra saker jag aldrig gjort förut, än att sätta mig och börja skriva på debutromanen, det som jag drömt om att göra hela mitt liv.

Nu när jag är klar, kan jag se att det här beteendet nog kom sig av att jag var så oerhört rädd för att jag inte skulle lyckas prestera – trots kontraktet. Jag var så orolig att det skulle bli dåligt och att det inte skulle bli läsvärt, så att jag på ett omedvetet plan såg till att få turbulens som jag i så fall kunde skylla på.

En annan sak jag gjorde under det här året var att inte hålla mig till synopsen, utan skriva en helt annan bok. Eller kanske snarare tre andra böcker. Jag gjorde utvikningar och kom på historier som visserligen var spännande, men som inte hörde till berättelsen.

Men – sen la sig allt tillrätta. Jag fick ett jobb som jag verkligen trivs med och som känns meningsfullt. Och jag gick tillbaka och började skriva i enlighet med min synops.

Fyra dagar före deadline insåg jag att det fortfarande fanns områden i boken jag inte alls behandlat. Jag satt tjugo timmar per dygn och skrev, korrekturläste, rättade och skrev.

Till sist lät jag ett par testläsare läsa igenom mitt manus för att vara säker på att jag landat i något jag kan lämna ifrån mig. Efter att ha tagit till mig av deras synpunkter, lämnade jag manus klockan tre på morgonen samma dag som var avtalat.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *