ostby.cecilie@gmail.com

Kritikersalong vs Babel – är det verkligen det som är frågan?

 

 Jag har läst många fler böcker på grund av en intervju Jessika Gedin gjort i Babel än på grund av något jag läst av Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet.

Jag läste Håkan Lindgrens krönika i SvD och kände en vag irritation efteråt. Den kändes mer som en önskan om att få en större del av rampljuset själv på bekostnad av Jessika Gedin, än en genuin strävan efter att starta den kritikersalong han säger sig vilja se i Stockholm. I krönikan framhåller han att det i alla fall i Köpenhamn finns en stor publik för den typen av arrangemang och dessutom lockar yngre. Om hans önskan var så stark att arrangera denna salong, är det väl bara att sätta igång?
Jag håller inte alls med krönikören om att Jessika Gedin bara ställer frågor av karaktären “hur-kändes-det”. Jessika Gedin tycker jag verkar vara den piggaste programledaren på TV överhuvudtaget just nu och är anledningen till att jag alls ser Babel. Dessutom är hon alltid briljant i Spanarna.
Hon ställer så begåvade frågor som man länge längtat att få höra svaret – utan att alltid veta om det själv. Hon lyssnar verkligen på det som intervjupersonen säger så att hon kan ställa relevanta följdfrågor. Det är en konst som få intervjuare verkar behärska i dessa dagar.
För det mesta lyckas hon också få mig som tittare att lära känna författarna bättre och gör mig sugen på att ta reda på hur deras personligheter speglar sig i det som de skrivit.
Det som hänt sista tiden i Babel handlar mer om valet av gäster. De har varit duktiga på att ta fram författare som inte är mainstream och som är okända för det stora flertalet – det är bra – men de har inte varit så spännande i TV. De har också lyft fram annat skrivet som inte traditionellt räknats till litteratur. Det kan vara bra med den breddningen, men det kan ha blivit lite för mycket på sistone.
Men visst är det bra att det finns en yrkeskår som säger något om den litteraturflod som kommer. I bästa fall kan de hjälpa upp okända författare och debutanter. En sämre sak är om de kritiserar ihjäl en späd författarplanta som ännu inte hunnit växa sig tillräckligt stark för att orka stå emot stormar och hagel.
Kanske är det ändå värst att inte bli uppmärksammad alls…
Frågan jag ställer mig när jag läst krönikan är om det verkligen är så att verket är så självstående att författarens avsikt inte är relevant? Om författaren i fråga fortfarande är i livet låter det inte klokt tycker jag. Vem hade inte velat få en pratstund med Lagerlöf, Benedictsson och Boye om man hade fått chansen?

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *