ostby.cecilie@gmail.com

Nu sätter jag punkt

Nu sätter jag punkt

Redan innan jag sätter mig ned vet jag att det är idag jag kommer skriva sista punkten. Jag vet det och när du läser det här har det förmodligen redan hänt.
Precis innan satt jag med DN och läste om hur språket påverkas av var i landet man bor. Läste kanske är fel att säga, för jag var redan i tanken på väg till min skrivplats och en tidpunkt mitt på dagen då jag vet att jag kommer vara klar.
Jag tänkte att jag inte kommer längre med just den här berättelsen. Den är skriven av den jag är nu och i framtiden kommer jag skriva annat och annorlunda. I stunden blir det en tröst och jag anar nog att jag är rädd.

”Deras tystnad har tärt på mig”

En del författare har beskrivit det som att de kommer sakna sina karaktärer och därför dröjer med att avsluta. Helt ärligt vill jag nu bara lämna dem där de är. Mina karaktärer är som medresenärer som jag varit med på en lång resa. Jag har älskat att vara tillsammans med dem och att lära känna dem. Vi har gått igenom saker tillsammans som vi aldrig kan dela med någon som inte var där. Vi har knutit starka band som finns där för alltid. De har lärt mig något om livet jag aldrig trodde jag skulle förstå och jag vill tro att jag påverkat dem litegrann också. Men nu är resan över och det är dags att åka hem.
Efter ett intensivt umgänge – i mitt fall all min lediga tid de senaste två månaderna bara i sista redigeringen – ska det bli skönt att få rå sig själv och slippa ta hänsyn till dem. Trots att jag älskar dem, har deras nyckfullhet och infall varit tröttande. Även deras tystnad har tärt på mig.
Nu dröjer jag för att jag är rädd för hur världen kommer ta emot mina ord. Hur väl har jag lyckats beskriva vår resa?

Orden är inte hjärtat och själen

Det finns skrivande människor som beskrivit det som att när de lämnar sin text ifrån sig är det som att de lämnar ut sin själ och sitt hjärta på ett fat och att det är därför det gör så ont när den vassa redigeringspennan stryker och ändrar i texten. Så har jag aldrig känt. Inga meningar är färdigformulerat förrän de är tryckta.
Kanske är det framförallt den vördnaden jag känner nu. De ändringar jag gör i dag kommer att tryckas. I en bok. Det är något slutgiltigt över det. Om jag har behandlat språket och mina karaktärer illa, så kommer det snart att uppdagas av vem som helst som vill läsa.
Ingen vill bli anklagad för att ha varit slarvig med någon annan. Ingen.
Så låt mig redan nu i förebyggande syfte försäkra att jag verkligen gjorde mitt allra bästa. Misstagen beror inte på slarv, utan helt enkelt på att jag inte kunde bättre.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Lättnad och tvivel | Cecilie - […] ynkedom. Jag har verkligen gjort mitt allra bästa, som jag skrev om i ett av mina förra inlägg (läs…

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *